mednaturen.blogg.se

En av de häftigaste upplevelserna jag var med om under min tid som volontär var på den första gården jag var på. Där hade de 5 tackor om jag minns rätt, och alla var dräktiga när jag kom dit. Nästan alla lamningar gick bra förutom en som jag tänkte jag ska berätta lite mer om. En morgon när vi kom ut till stallet där alla var inför lamningen så hade en tacka en bubbla som stack ut där bak. De jag bodde hos, Bengt och Susanne, tyckte inte det såg ut som ett-lamm-är-på-väg-ut-bubbla, så de ringde dit veterinären. Det visade sig att det var framfall hon hade fått, det var alltså en del av slidan som hade åkt ut. Så veterinären petade in den igen så den låg rätt. Tackan var väldigt glad över hjälpen för då kunde hon kissa igen, hom hade antagligen haft så under större delen av natten och då inte kunnat kissa stackaren.

 

 

Förhoppningen var att det inte skulle hända så igen så hon kunde ha en normal födsel. Så blev det inte. Hon fick framfall igen och veterinär kallades in. De hade väldigt tur för chefsveteinären var specialist på får och han kunde guida veterinärerna som var på plats i hur de skulle göra ett kejsarsnitt. Som jag försod det så är det extremt ovanligt att göra kejsarsnitt på får, om någon sånt här händer så är det vanligare att kanske varken tacka eller lam överlever. Men i det här fallet blev det som sagt kejsarsnitt. De rakade tackan och skar sen ett snitt i hennes mage. 

 

 

Den vaginala födeseln är ju den optimala, både för djur och människa. Det är svårt och det ska vara svårt, det är som ett litet trauma att komma ut ur den trånga öppningen och det gör att våra reflexer sätts igång, som att börja andas och leta efter mat. Så när veterinärerna plockade ut lammen ur öppningen på magen så gick de miste om den processen så det satte press på oss andra att få liv i lammen. Vi gnuggade dem med handdukar för att få bort slem och få de att andas. Så fort vi slutade så slutade de. Vi pillade med halmstrån i deras näsor och hällde vatten i deras öron så att de skulle nysa och skaka på sig och på så sätt få bort slemmet som täppte till. TIll slut så andades de för egen maskin och vi kunde pusta ut. Ett tag. Tackan var för traumatiserad för att vilja ta hand om sina små. Får är nämligen ganska känsliga och därför är de viktigt att inte ingripa mer än man måste. I och med att tackan inte fick föda på naturlig väg så förstod hon nog inte riktigt att det var hennes lamm. Hon ville inte tvätta de och inte ge dem mat. De skakade av köld och var väldigt svaga. Så vi fick mjölka tackan så att vi fick ut den där första, feta, gula, livsviktiga mjölken och ge lammen i nappflaska. Den första natten så tog jag och den andra volontären var sitt lamm och sov med de. De behövde värmen och vi fick gå upp varannan timma och ge dem mjölk i nappflaska.

 

 

Det blev sen våra lamm. Tackmamman ville inte veta av dem så de fick en egen box och de fick alltid mat via nappflaska och kärlek ifrån oss människor. Jag spenderade många timmar inne i boxen och hade de sovandes i min famn. Jag fick ett mycket speciellt band, speciellt till killen som blev min favorit. De andra lammen hade vi nästan ingen kontakt med, så som det sig bör, eftersom att de fick allt de behövde ifrån sina mammor. Vi sökte inte kontakt med dem och de sökte ingen kotakt med oss. De små kejsarsnittslammen bräkte dock högt varje gång vi kom in i stallet. De fick ibland springa fria ute på gården, de studsade fram och såg alltid till att ha sitt syskon i sikte. Det var en stor sorg att behöva lämna dem när det var dags för mig att åka vidare, men jag är så tacksam över att jag fick vara med om kejsarsnittet och hjälpa till att ta hand om lammen, så värdefullt för framtiden!

Det häftigaste lammet kom ut sist, tecknad som en panda!
Det var också extremt mäktigt att vara med om de andra födslarna. Att stå vid sidan av och se hela processen. Det var bara en annan tacka som behövde mänsklig hjälp och det var för att hon var så liten men hon födde ett stort lamm, så hon behövde lite draghjälp för att få ut det. Det var otrolig vackert, att få bevittna den otroliga händelsen som en födsel ju är. Det var ett liv som blev till, men alla var också fullt medvetna om att gränsen mellan liv och död är väldigt skör, speciellt den allra första tiden. Det var väldigt känslosamt att få vara en del av det och det kändes väldigt fint att alla överlevde!