mednaturen.blogg.se

Igår sträckläste jag boken "höns - raser, skötsel, uppfödning". Höns är ju det första djur jag kommer att skaffa till min framtida gård, eller ja, det allra första blir väl min gotlandskanin Björne som jag har blivit lovad att jag ska få ta med mig från gården här. Sen vi fick kaninerna så har jag varit deras ständiga kaninskötare, vardaga som helg, och då jag kommit fram till att jag vill föda upp köttkaniner så paxade jag en av de som kommer bli min avelshane. Men hur som helst, annars är det höns jag kommer starta med. Så jag bestämde mig igår för att kolla in vilka raser det finns att välja på. I Sverige finns det drygt 100 raser, men då jag vill ha en lantras så begränsades mina val ner till 10.  En lantras är alltså svenska, gamla allmogeraser som är anpassadet till det svenska kliatet, miljön och fodret. Det är hönsstammar som har bevarats sedan 1800-talet. De kanske inte växer lika snabbt och producerar lite mycket som andra hybridraser, men de lever oftast lägre och har kvar andra goda egenskaper som en stor lust att ruva och att de blir bra hönsmammor.

 

Så efter att ha tittat på de tio svenska lantraserna vi har så fastnade jag till slut för Orusthönan. Det är en ganska liten höna, men inte så liten att den räknas som en dvärghöna. Hon blir 1,0-1,5 kg stor, tuppen kan bli upp till 2 kg. Jag vill inte ha en dvärgras eftersom att jag kommer ha höns för både ägg och kött. Mindre raser når snabbare sin fulla vikt än jättarna och jag föredrar att inte behöva slakta så ofta som jag skulle behövt om jag hade dvärgraser, så det här känns som en perfekt storkek.. Den är robust, är duktig på att upptäcka fara och är därför bra överlevare. Tupparna försvarar sina damer och håller bra koll. Hönsen har lagom stor vilja att ruva och de som ruvar gör det bra och tar väl hand om sina kycklingar.n Det tycker jag är viktigt då jag inte vill föda fram kycklingar i kläckmaskin, dels för att det är en del arbete men framförallt för att det inte är normalt. Kycklingar som har en mamma blir mycket bättre då de får lära sig hur man letar mat, vad man ska äta eller inte äta, vad man ska hålla utkik efter, hur man gömmer sig osv. Orusthönan är faktist en av de mest utrotninshotade lantraserna med ca 400 individer kvar, vilket kan vara så få att den genetiska variationen kanske inte är tillräckligt stor för att rasen ska kunna bevarars. Därför tycker jag det känns extra viktigt med den här rasen, att jag kan få vara med och hjälpa dens överlevnad!

 

Sen är det också en väldigt vacker ras tycker jag, med sin svart&vitspräckliga fjäderdräkt. Åh vad jag ser fram emot att kunna skaffa höns!